Linda

Jag saknar ord...
Och ni ska veta att jag tusentals gånger har försökt blogga, men jag kan inte välja orden. Jag kan inte låtsas som om ingenting hänt och skriva om vädret eller nått annat trist... För er kanske det inte verkar som en värdslig sak men för mig är det allt - Skam! Skam är det enda ordet jag kan hitta på känslan just nu...

Efter en fruktansvärt jobbig vecka av uppgång och platta fall har jag nu börjat få lite mer klarhet i allting, om varför. Varför min kropp har fungerat som den gjort och varför jag vart som jag vart. Alla puzzelbitar är liksom på plats. Det är på ett sätt en lättnad, på ett sätt fruktansvärt jobbigt att inse, fruktansvärt jobbigt att förklara, just för skammen. Saken är den att jag ÄR sockerberoende. Överregerar säger vissa, fjant säger andra, men det är min bittra sanning. Och eftersom det nu har blivit en sanning kan jag faktiskt ta tag i det och göra det bästa av min situation.

Efter att i en veckas dit läst boken Sockerbomben av Bitten Jonsson har jag gått från klarhet till klarhet. Det är inte första gången jag läser den, säkert tredje eller fjärde. Men inte förnst nu har jag kännt mig så träffad, det är precis som om boken är skriven om mig. Vissa saker borde man kanske inte skriva i bloggen om, men det står i boken att barn till alkoholister har lättare att bli beroende av saker eftersom att dom naturligt har fått låga nivåer av betaendorfiner och därmed redan har en "upptrampad" stig i hjärnan för att just bli beroende av vad det nu kan vara, alkohol, socker, cigaretter, heroin - whatever... Och i min släkt finns det alkoholister i flera led... Och det är med skam jag nu kan erkänna att jag ofta ljugit, smygit och gömt med mitt beroende - socker.

Det första jag hajjade till på i boken var att hon skrev att när man får sån här oreda på hormonerna blir hjärnan stressad och skickar ut ännu ett hormon, kortisol som är vårat stresshormon vilket berövar hjärnan på dess enda energikälla, glukos, och ställer till med en enda oreda av signalsubstanerna (budbärarna i hjärnan) vilket gör att man får svårt för att koncentrera sig och minnas saker. För att citera boken : Man brukar, lite på skoj, säga att beroendepersoner har teflonhjärna, att ingenting fastnar, att informationen liksom bara halkar av. Det var då mitt ljus gick upp. Jag har ju senaste tiden sagt att jag lider av demens. Att annars så självklara saker har jag bara glömt bort. Som i kassan på rusta när en kund kom och frågade hur mycket klockan var. Den visade 10.30 så jag svarade bara "Halv" - Halv vadå fick jag till svar... Jadu... jag kunde inte svara mer för jag helt ärligt visste inte om klockan var halv tio eller halv elva som nu var fallet. Lika på jobbet låser jag alltid upp ytterdörren på mogonen, och där finns två lås varav det bara är det ena man behöver låsa upp, och jag kunde inte för mitt liv komma på vilket av låsen jag skulle låsa upp. Jag vart liksom helt blockerad. Alla hemma och på jobbet sa bara att jag var väll stressad. Men jag kände mig ju inte stressad. Men nu vet jag varför - för att min hjärna var stressad på grund av allt socker jag stoppar i mig!

Ni ska veta att det är fruktansvärt jobbigt för mig att sitta och skriva det här nu. Hela jag skakar, och svettas. Om det nu är för att jag är under "avgiftning" och abstinent eller för att det är jobbigt kan jag inte svara på.

Jag har egentligen länge vetat att jag vart väldigt svag för socker, annars hade jag väll inte köpt den här boken från början. Men inte förnst nu insett hur illa det faktiskt är. Men att det går att få hjälp. För tillståndet kan egentligen ses som en sjukdom. Liksom laktosintoleranta inte kan inta mjölkprodukter för att det fattas ett hormon som gör att deras kropp inte kan ta reda på det likaså kan jag inte äta socker för min kropp kan inte ta reda på det på rätt sätt.

När jag nu har läst har jag samtidigt använt överstrykningspenna för att förstärka det jag tyckte passade in på mig. Allt för att lättare hitta tillbaka och kunna läsa det igen när kroppen skriker efter socker, för att kunna förstå varför och därmed låta bli. Så för att nämna några av mina åkommor av beroendet: magbesvär, ryggont, ledbesvär, muskelvärk, trötthet, huvudvärk, nästäppa, tungt att andas, värk djupt inne i benens baksida, åksjuka, orkar inte röra på sig, hudproblem (acne, utslag), stelhet, fumlig, lättskrämd, ljud- ljus- och smärtkänslig, oro, rastlöshet, panikångest, koncentrationsproblem, spinnande tankar, "dimhjärna", negativa tankar och känslor, irritabel, humörssvängningar med mera...

Nu förstår jag varför jag så fort svängt i humöret, vilket tyvärr min sambo fått utstå. När vi står och lagar mat och jag helt plötsligt bara är förändrad och jätteirriterad. Och när han frågar varför kan jag inte svara på det ... Jag har ju ingen aning, det bara kommer över mig!

En annan sak som också stämmer väl in på mig är att beroende personer är periodare, ena veckan otroligt noga med kost och träning för att nästa vara totalt ointresserad. Det är ju Linda i ett nötskal!

Hörrni, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst nu... Men jag ska iväg och gymma med Maria (min räddare i nöden) och dessutom har jag sånna problem att skriva nu då händerna bara skakar så ni får ha överseende med diverse stavfel...

Men det är väll det här som blir mitt kall... att hitta vägen tillbaka. Jag hoppas innerligt att personer i min närhet kommer att respektera mig och mitt val. Att jag nu inte kommer kunna äta socker i någon form... Det kommer bli fruktansvärt jobbigt i början, men vem har sagt att livet ska vara enkelt?
Nej nu sätter dimhjärnan stopp och jag finner inga ord...

Jag lovar att återkomma med mer information, jag ska bli bättre på att blogga igen, nu vet nu ju min hemlighet, och förhoppnnigsvis blir det inte lika jobbigt att skriva om sen...

Ha det underbart i vårsolen kära läsare!