Linda

Skicka gratis SMS

Jag var ju tvungen att lägga upp adressen för att få läsa ett sms jag fått...
Jag bjuder på det.

Ännu en arbetsdag avverkad.
Har precis ätit upp min lunch bestående av kyckling, ananas och broccoli. Mycket gott!

Idag ska jag iväg på poledance-klass igen. Jag riktigt längtar. Jag känner mig alltid så tillfreds med mig själv när jag kommer därifrån. Verkligen frigörande! Önskar jag kunde behålla den känslan alltid...

Om vädret tillåter ska jag och Jonas åka lite inlines sen jag kommer från Ljusne ikväll.
Jag har också skrivit ut en "dröm-uppgift". Alltså, man ska fylla i 50 drömmar man har som man vill åstakomma under livet. Eller åtminstonde 10 år framåt. Sen ska man numrera dom hur lång tid, 1,3,5 eller 10 år framåt man behöver på sig för att uppfylla dom. Jag tror att det är väldigt nyttigt att få det skrivet, alla fall för mig som glömmer så lätt.
Men det jag egentligen vill ha ut är att börja tänka på vad jag egentligen vill... Vad är det jag drömmer om? Vad jag har för tankar och visioner?

Igår kväll när jag gick och la mig funderade jag hur tusan jag skulle kunna komma på 50 drömmar? Har jag några drömmar? Det är lite otäckt egentligen. Det känns som om jag mest bara kliver upp och går till jobbet för att jag måste. Sen kommer jag hem och gör inte så mycket mer, lägger mig och sover också kommer en ny arbetsdag. Jag tar inte tillvara på min tid! Vi är för tusan i mitten på maj och jag har knappt reflekerat över att våren kommit.
Det känns precis som om jag bara går och väntar på att något ska hända. Men jag vet inte vad jag väntar på...! Varför vänta? Varför inte börja leva på en gång? Men då måste jag ju komma på vad jag vill göra också...
Och det är det jag ska försöka komma på den här övningen.

Kan bli mycket spännande!
Om ni också vill ha uppgiften är det bara att lämna en kommentar och mailadress så ska jag kunna fixa det.
Jag lovar att det är jättebra för sig själv.

Nej nu ska jag nog ta mig en promenad. Åtminstonde till Ica.
Ha en fortsatt bra dag!

En av syrrans och mina alla olikheter är den att hon har "gröna fingrar". Alltså hon har väldigt bra hand med blommor och framförallt är intresserad av att pyssla med dom. Jag är helt tvärt om! Även om jag verkligen försöker och vill hålla en blomma vid liv är det sällan jag lyckas... Tyvärr...

Men min söta syster tyckte i vilket fall som helst att jag skulle få en av henne egenhändig odlad kaktus.
Jag tackar och tar emot. Ställer den i köksfönstret med några av mina andra gröngölingar, och där verkar den trivas riktigt bra faktiskt! Den verkar gilla det fönstret så mycket att den till och med åstakommit en liten rosa blomma.
Det är därför jag sitter och ordbajsar det här inlägget. För att min syster ville se en bild
Så här kommer den... Håll tillgodo

Jobbet idag fick bra, bara 8 pall men ack så dryga. Många tunga pall med mycket artiklar på.
Vart en halv pall med hygien kvar och några halvpallar jag fick ta reda på efter öppning.
Inte så svårt tänkte jag, men tänk vad fel jag kunde ha!

Det gick ut ett nytt DRblad idag och folk var som galna! Alla kutade runt i butiken och skrek som galningar. En karl vart tokig på stackars Lill-Eva när han inte fick reklamera en skarvsladd utan kvitto, som var nått år gammal och som var så illa tilltygad att det handlade om handhavande fel och inte fabrikationsfel, dessutom var det i annan färg än våra så den kunde lika gärna vara från ett annat ställe. Helt sjukt! Folk tror att dom kan bete sig hur som helst bara för att vi är en lågpriskedja. Sanslöst!

Min sista kvart stog jag på färgavdelningen och plockar en limpall då kommer en bastant man i 55-60 års åldern klampandes mot mig med bestämda steg. Det första han säger är "har du chefen här". Nej, svarar jag. Han är inte här den här veckan. - "Nähä, svarar mannen. Men den andra killen som var här nyss då? Gömmer han sig på lagret? kan du hämta honom så jag får prata med honom"
Jag frågar vänligt vad det gäller och om inte jag kan hjälpa honom istället.
Då börjar han bli lite purken men med lite tjatande från min sida får jag ur honom att han ville veta vart vi hade Bandslipen för 99:- som var med i bladet.
Jag svarade honom ärligt att den hade tyvärr tagit slut.
Då brusar han upp helt "Men det var ju däför jag skulle prata med din chef, kan du hämta honom?!"
- "Nej tyvärr är han inte här den här veckan, men det finns väll inget han kan göra ändå när den är slut?
Jo, då tyckte han minsann att vi skulle sänka priset på en annan bandslip, som för övrigt är mycket dyrare för han hade ju åkt 10 mil bara för den där bandslipen
Jag skrattade till - "Så du menar att du suttit och åkt 10 mil för att köpa en bandslip för 99:-?" lite retsamt.
Och så gjorde jag klart för honom att vi inte kunde sänka priset på den andra för det funkar inte så här.
Då fick jag till svar att minsann ingenting funkade här och att han aldrig mer skulle handla på Rusta.
So...? Sånna kunder klarar vi oss bra utan. Och tänk vilken fin bandslip han kunnat få för pengarna där han bor om han inte lagt ut bensinpengarna på att åka så långt.
Dessutom hade vi haft en hel drös i butik när vi öppnade men det var ju flera som tyckte att det var ett bra pris och som var ute lite tidigare och norpade åt sig dom.

Tur att jag slutade för dan, för jag kan gissa att det inte vart lugnare på eftermiddan.

Nu har jag ätit lunch och varit ute och åkte lite inlines. Skönt ute i solen. Dock är jag inte jätteduktig på inlines än, men övning ger ju som sagt färdighet. Jag får nästan alltid en känsla av sendrag UNDER fötterna när jag åkt en stund. Vad kan det bero på tror ni? Jag har ingen aning!

Nu ska jag snart bege mig till gymmet och köra lite armar/axlar tänkte jag. Dom öppnar igen vid 16 så då ska jag göra som kunderna på Rusta, hänga på låset :P
Pinsamt länge sen jag körde nu, men motivationen har inte vart på topp. Får hoppas det blir ändring på det.

På lördag ska jag instruera boxen också klockan 10 så är ni i Bollnäs då och inte har något annat för er kika gärna förbi och var med. Ska bli riktigt roligt!

Eftersom att så många är nyfikna av vad poledancen jag går på är förnågot så tänkte jag nu berätta det för er... min version av det hela.

Det jag först tänkte på när jag hörde poledance  var en mörk, rökfylld källare med massa lättklädda tjejer med sedlar instoppade i BH:n och fulla karlar.
Ack så fel jag kunde ha!

När jag först mötte Diana, som instruktören heter vart jag också överrumplad. Hon var ju faktiskt också en "vanlig tjej". Skulle gissa på tjugofem-årsålder, runt 165cm lång, normalviktig med långt rågblont hår. Hur härlig som helst! Jag var först på plan och vart placerad i en soffa i foajen, vi pratade på som om vi kännt varandra ett tag.
Det visade sig att vi bara skulle bli tre stycken i klassen, rätt skönt faktiskt. Nästan som privatlektioner!

Huset hon håller till i är en gammal skola så själva danssalen är föredetta klassrummet. En stor sal som hon inrett med fyra dansstänger, lila gardiner som sträcker sig över hela salen och inga(?!) speglar på väggarna som jag trott.
Väldigt mysigt!

Det enda ljuset vi har under själva klasserna är ett par blockljus i lykta som lyser i hörnet. Allt för att alla ska känna sig bekväma och inte uttittade, utan helt och hållet ägna sig åt sigsjälva.
Vi blir placerade på tjocka mjuka typ pilatesmattor där vi går igenom en helkroppsstrech till att börja med. Det tar ca 1timme (!). Men det är inte vanlig "svensson"-strech som gäller här utan man gör olika positioner som kallas bla. Pinuppan, fjärrkontrollen osv. Diana pratar oss genom hela passet så trots att det är rätt mörkt hänger man med på vad som ska göras. Lugn och skön musik spelas i bakgrunden.

Klassen håller på i 1,5 timme, men det är typ bara sista 15 minutrarna vi tillbringar på stången. Första gången vart jag lite paff, jag trodde det var där vi skulle hålla till mest. Men efter 5 minuter var jag helt slut! Man går ju runt, runt, blir yr i skallen också. Så 1,5 timme runt stången är ju bara att drömma om!

Men det är en riktig rolig träningsform. Både smidighet och lite styrka och massor av kvinnlighet. För det är egentligen det hon vill förmedla. Att bejaka sin kvinnlighet. Jag som egnentligen är en gymbrutta, som aldrig har känt av någon "kvinnlighet" tidigare kände mig lite mer kvinnlig när jag gick ut därifrån. Lite märklig känsla till en början, men okej. Även åldrarna är väldigt spridda. I våran klass om tre är spridningen från 19-50. Så det finns ingen begränsning för vem som kan gå. Det är bara du själv som sätter gränserna.

Vi får lära oss att gå, stå, sitta, krypa - You name it!
Saker man annars ser så självklara - Nu har det öppnats en helt ny värld.  Rörelserna, inlevelsen, upplevelsen, känslan Jag är fast!
När jag går ut genom dörren vid klassens slut, tillfredsställd längtar jag redan tills nästa gång.
Jag kommer garanterat att gå en fortstättningskurs.

I slutet av varje lektion får vi dansa oss genom en dansrutin, vilket består av både fritt, improviserat dansande och några trick på stången till någon raffig musik. Väldigt frigörande! Man känner sig som världens sexigaste... typ :P

Till Nivå 2 rekomnenderas hotpants och klackisar. Vad tror ni om det?

Jag vet inte om ni vart så mycket klokare efter den här texten... jag känner mig själv rätt yr i bollen. Så mycket jag vill få med och berätta om så det kanske blir lite grötigt  - Men vem bryr sig?

Jag tycker det är jobbigt att känna sig låst för att man inte har pengar. Och det är just dom gångerna som alla hör av sig om massa roliga fester, shoppingar osv.
Men den här månaden är det skralt i plånboken :(

Jag har ju köpt nya sommarrdäck, skattat bilen, massa räkningar bla.
Till saken hör att jag var sjukskriven 10 dagar förra månaden också när jag hade det fruktansvärt jobbigt, psykiskt. Allt med mamma, pappa och sådär, jag pallade inte kliva ur sängen helt enkelt. Och sånt sätter ju sina spår i lönebeskedet.

Sen ska alla fylla år i Maj också. Simon i lördags, sen fyller både mamma och Louice snart också.
Och den 20 Maj firar jag och Jonas två år, då skulle man ju också vilja hitta på något. Men med 300:- på kontot kommer man inte långt när det är 21 dagar tills nästa lön.

Jag är jätteglad för alla inbjudningar... Tyvärr ligger jag lågt. Men återkom gärna nästa månad :)
Tänk om man ändå vore en Blondinbella med massa cash

Jag vet att jag har vart URUSEL på att uppdatera. Jag tycker helt enkelt att jag inte haft något speciellt att förtälja...

Söndag idag vilket betyder jobb imorgon igen. Får se vad grabbarna grus har att komma med eftersom jag gick  "ansvarig" förra veckan. Är det nått skit får jag väll höra det. Jag tyckte veckan rullade på väldigt bra. Vi jobbade på så gott vi kunde (nåja, dom flesta allafall). Vi har plockat alla varor, städad som gnun, tagit emot och skickat varor som vi ska.
Det borde inte finnas något att orda om.

Helgen har vart väldigt lugn och skön. Lördagen tillbringade vi i Ockelbo eftersom min söta kusin Simon fyllde 9 år. Vi hoppade studsmatta, hade vattenkrig, sköt med soft airguns och fikade såklart. Mycket trevligt att träffa släkten.

Efter det begav vi oss ut till Murgården för att säga hej till Familjen Anderson. Alltid lika trevligt!
Jag önskar jag också hade en massa hästar och hundar att lägga min tid på, vore ju rena drömmen.
Jag hoppas vi träffas snart igen Cissi!

Idag har det inte hänt speciellt mycket. Var till svärföräldrarna en sväng på eftermiddan, efter det kom gulle-Maria hit och slingade mitt hår. Blekte på det lite inför sommaren. Så man blir lite sommarfräsch :D

Imorgon är det måndag och jag ska på Poledance klassen som inte vart av i torsdags eftersom det var sista april. Jag ska försöka komma ihåg kamran så kanske det kommer bilder, om ägarinnan tillåter såklart.

Tills dess - Hade bäst!

Nu har jag precis vart på upptäcksfärd i Bollnäs skogarna. 1,5 timme avverkades och på den tiden kom jag från ena sidan av Bolleberget till den andra. Så det vart en bra lång prommis. Känslan när jag stog längst upp på toppen var helt fantastisk, den går inte att beskriva med ord. Jag ville helst göra som Ronja Rövardotter - bara ge ett stort vårtjut, men jag nöjde mig med att hoppa runt lite till tonerna av Kent - Vy från ett luftslott.
På vägen ner från bolle tog jag skidbacken, där hittade jag både det ena och det andra som gömts under snön.
Det jag bla. annat hittade var, en mobiltelefon, en golfboll och en femkrona :P haha
Men rackarns så blöt jag vart om fötterna, hade inte riktigt räknat med sånna terränger. I backen vart det fortfaranade snö kvar också, ibland var jag tvungen att hoppa ut i snön för att få stopp på fötterna, gräset i backen var blött och halt och eftersom det är är så brant var det lättast så.

Men det var helt klart värt det! Och det är garanterat inte sista gången jag går där, var så skönt att ha skogen helt för sig själv. Solen som värmde, Kent som sjöng för mig och benen som pinnade på som om det aldrig skulle ta slut. En alldeles underbar känsla. På vägen upp mot bolle fanns hur mycket stigar och skogsvägar som helst som jag har att utforska sen. Vågade inte riktigt nu, vet ju aldrig vart man hamnar.

Får helt enkelt snöra på mig löpardojjorna och se vart stigarna leder mig. Kanske går att få tag på en spårkarta rentutav?

För övrigt har vi vart på Lager 157 i helgen. Jag, Jonas och Martina. Jätteroligt!
Vart mycket nya kläder och skor. Bland annat lite våriga/somriga jeans. Ett par vita och ett par ljusrosa från miss sixty. Sen diverse tröjor och linnen, lite smycken, en väska, ett par lacoste skor och ett par vita pumps från nude samt ett par skitsnygga jeansshorts från Levi´s. Jag är helt klart nöjd! Dyker kanske upp nå bilder sen.

Nej nu måste jag duscha sen gå till Ica.
Hoppas alla ni också haft en bra helg

och till sist  - FAN VAD JAG ÄLSKAR VÅREN!!

När jag hade gett upp hoppet om min energi somnade jag och Jonas i soffan framför Keno (mycket tröttsamt). Vaknade med ett ryck och såg att solen fortfarande sken, klockan var väll runt 18.45. Fick för mig att jag skulle ta mig en promenad trots allt. Luffsade in i sovrummet för att ta på mig lite kläder. När jag öppnade strumplådan såg jag mina nya löparstrumpor jag fick när jag senast köpte nya löparskor, kliade det till i kroppen och jag ville ut och springa. Sagt och gjort, hann knappt tänka tanken först jag satt på mig springkläder, pulsklocka och Ipoden - allt för att inte känslan skulle hinna gå över.

Gick riktigt bra, med tanke på att jag inte sprungit såå mycket på sistonde. Sträckan är tyvärr inte uppmätt men jag kan tänka mig att den är 6-7km. Det tog mig allafall 32 minuter och 444kcal förbrukades. Pulsen låg mellan 84-92% av max, har inte riktigt tagit reda på hur jag får fram medelpuls via klockan :P

I vilket fall som helst är jag jättenöjd med min insats och dom nya skorna funkade mycket bra! Inga ömma stortår...

Nu har jag duschat och ätit lite, så nu ska jag mysa ner mig i soffan med Jonas igen.

Nattinatt

Jag har ett problem...
Så fort jag kommer hem och har ätit lunch så fastnar jag liksom inne sen. Blir hur trött som helst, orkar inte ta mig någonstans. Borde gymma, ta en promenad, ut och springa, städa - whatever. Men inget händer!

Visst, min väckarklocka ringer kl.05.00 varje vardagsmorgon och jag är uppe på första signalen. Ingen idé att ligga kvar och sega, anser att jag bara blir tröttare då. Sen jobbar jag 06.00-13.00. Kanontider, verkligen!
Men vad spelar det för roll att jag har hela eftermiddan fri när jag ändå inte tar mig för att göra något?

Har ni några tips?

Först och främst vill jag tacka för alla tips och ideér ni kommer det. Alltid välkommet :)

Har precid ätit lunch, kyckling och grönsaker i tortillabröd, mycket gott. Så nu är jag mätt och belåten.

En sak som jag tänkt på är att folk ibland inte riktigt tror på mitt "problem". Att jag nu skulle vara så sockerkänslig, hetsäta osv. Dom menar på det att så farligt kan det ju faktiskt inte vara eftersom jag ändå är rätt smal. Visst, jag är ingen tjockis, ännu. Men det får jag väll tacka goda gener för. Och visst skulle jag kunna fortsätta vräka i mig kilovis av godis, bullar, pizzor och andra onyttigheter ett tag till utan att det gör så stor skillnad på min kropp, åtminstonde på utsidan. Insidan mår ju definitift inte bra utav det. Det jag vill komma till var det att om jag nu ignorerar problemet och fortsätter med mitt invanda beteende kommer jag sinomtid att lägga på mig. Ämnesomsättningen går ju ner ju äldre man blir. Och att sitta där när jag är 40 år och inte ens kan promenera till Ica utan att flåsa ihjäl mig är inget för mig - Nej tack!
Jag vill aldrig känna att min kropp hindrar mig från att göra de saker jag tycker är roliga eller känner för just då.

Det som ibland skrämmer mig är det där med att föda barn... eller kanske inte själva barnafödandet utan mer - hur kommer min kropp se ut efteråt? Kommer den någonsin bli sig lik? Jag vet, jag kanske är rätt ytlig, och många säger ju att dom inte bryr sig så mycket om hur deras kroppar ser ut efteråt med tanke på det fina den gett med sig (barnet då i fråga). Men jag vill inte, jag vill kunna gå i kjol utan att låren skaver mot varandra, jag vill kunna ha jeans utan att magen hänger över, vill kunna ha en tight tröja utan att man ser en massa valkar.

Nu är jag inte på nått sätt ute efter att klanka ner på någon. Vad andra väljer att göra med sitt liv/sina kroppar, det struntar jag helt i. Det är deras beslut. Men när det gäller mig själv har jag högre krav. Jag vill se bra ut i bikini, jag vägrar stå i vassen om somrarna!
Jag vill ha en stark, frisk och sund kropp som bär mig genom hela livet!

End of story

Just nu är jag så chokladsugen att jag håller på att krevera. Måste stå emot suget...!

Har vart vädligt stressigt på jobbet idag, kanske kan det vara bidragande?

Nu är jag precis hemkommen från ett Forza-pass på sporthallen. Det har gått riktigt bra faktiskt med tanke på att det var första gången.
För er som inte vet vad Forza är så Under ett Forzapass använder Du träsvärd och jobbar med stora, kraftfulla rörelser i många repetitioner som ger en skön flowkänsla och tuff träning! Träningsformen ger Dig en hög energiförbrukning och en effektiv träning för mage, rygg och axlar, samtidigt som Forza skapar en behaglig känsla av kraft och fokus!

Jag har nog rätt dålig kordinationsförmåga med tanke på hur kasst det där danceaerobicpasset gick, men det här gick riktigt bra fast det var många, långa och olika kombinationer. Så det var en liten kick för självförtroendet :)

Jag kan tala om att har man stått och svingat ett svärd typ non-stop i en timme är man duktigt slut i axlarna sen. När vi kom till sista övningen och hon sa att vi skulle hålla ut 3,5 minut höll jag först på att tuppa av, hur sjutton skulle jag klara det?!
Men jag började svinga träsvärdet och hoppade febrilt vartannat höger och vänster fot fram i takt till en upptempo låt.
Helt plötligt är jag som i trans och det känns som om jag kan hoppa och svinga det där svärdet en timme till - utan problem.
Det är dom känslorna som får mig att fortsätta träna, det är en sån fruktansvärt kick i psyket. Ungefär samma kick som jag brukade få av sockret, fast den kicken dalade lite snabbare. Där här sitter liksom kvar och gör mig lycklig, samtidigt som det gör min kropp gott :)
Så det är nog en träningsform jag tänker forstätta med. Kan varmt rekomendera!

Nu har jag hunnit med att käka lite fil med ingefära och müsli och 2 wasa sport med keso och skivad kiwi på, Gottis! Men det var bra jobbigt att få upp skeden till munnen ska ni veta.

Nej nu ska jag slänga in min svettiga kropp i duschen en sväng

På återseende!

Jag har en sån skön känsla i kroppen just nu. Jag känner mig helt nöjd med mig själv och min tillvaro. Det här helt fantastiskt, total eufori - Jag hoppas den stannar länge!

Jobbet idag har gått bra. Rätt lugnt med pall, och det var ju skönt eftersom att jag och Richard var ensamma. Men vi plockade upp allt till 8.15 ändå, vi är så duktiga :)
Imorgon blir det dock lite jobbigt. ca 20 pall och varken R eller K kommer. B skulle förvisso komma in tidigare, förhoppningsvis svarar M i telefonen också och säger att han kan jobba. Kan bli liite körigt annars!

Kom på när jag skrev in en returpall i datorn att idag är det precis 2 år sedan jag började på Rusta.
Den 20 april 2007 var min första arbetsdag där. Tänk vad tiden går fort, får inte heller glömma att idag firar jag och Jonas 23 månader också :) Om det är möjligt så älskar jag honom bara mer och mer för varje dag. Han gör mitt liv värt att leva.

När jag gick igenom alla mina vinterjackor och tog fram alla vårjackor insåg jag att jag har typ.... Hur många som helst!
Så jag beslutade mig för att lägga ut några på tradera. Så här har ni resultatet. http://www.tradera.com/category/category.aspx?ftgnr=699893&listtype=0

Idag har jag haft en väldigt bra dag. Jag har mått som en liten prinsessa mest hela tiden.
Jag vet inte om det är för att jag tagit bort sockret och nu äter bra och näringsriktig mat eller att det är solen som gör det. Kanske en blandning. Har i vilket fall blåst hur mycket som helst vilket är väldigt oskönt...

Jag och Jonas har vart till Motorrevyn idag. Inte så mycket att hurra över med tanke på vilka förväntningar man hade eftersom inträdet gick loss på 130:-/person. Helt sjukt! Visst, det fanns lite fina bilar... men att betala så hutlöst mycket bara för att gå runt och titta lite på gamla bilar och lite nybyggen och så - sanslöst!

Efter det har vi storhandlat lite inför veckan, varit i dom flesta av Bollnäs butiker tror jag :P Coop, Rusta, Lidl och Ica kvantum.
Men det är ju så när bara vissa har de saker man vill ha. Som Coop hade väldigt bra pris på quornprodukter den här veckan, köpte massa quornfärs och quornbitar. Sen på rusta vart det lite flyttkartonger, inte för att jag ska flytta men jag fick för mig att städa undan alla vinterkläder och skor så det behövdes en del... Kom fram till jag har hur många vinterjackor som helst... vårjackor också för den delen, en liten mani jag har :P
På Lidl vart det kvarg som vanligt och paprika, ligger typ 20:- billigare per kilo där än på ica/coop. Och sen sist på Ica vart det mjölk, fil och kyckling :)

Så nu har jag stått i köket i 2 timmar, har lagat två olika köttfärssåser, en vanlig åt Jonas med fetgrädde och en vegetarisk åt mig med lite mer grönsaker och lättgrädde. Samtidigt ställde jag in 4 kycklingfileér i ugnen, kryddade på dom lite bara sen skötte dom sig själv. Jätteenkelt sen när man kommer hem från jobbet och bara värma på, göra en sallad till också är maten klar lixom. Perfekt! Då är inte risken så stor att man slänger i sig något onödigt.

Det känns som om det här har vart en väldigt effektiv dag, jag har vart full av energi och har fått massa saker gjort. Det här är precis den Linda jag vill vara :) Ingen sockerkoma här inte... No more!

Godmorgon!
Gårdagen hade massa saker att bjuda på, va fullt upp mest hela tiden tycker jag. Skönt! Då slipper jag tänka så mycket på annat, allt bara flyter ändå.
Först gymmade jag ju med Maria, efter det åkte jag till Ockelbo och bytte däck på pärlan. Känns skönt att ha det gjort nu, slipper jag vara stressad över det också, nu kan ingen farbror polis ge mig böter.
Sen när jag kom hem gjorde jag lite middag, skar en kycklingfilé i kuber och samma sak med en halv ananas, sen stekte jag på dom lite snabbt i curry och hade i lite mjölk för att få det lite krämigt, till det kokade jag på broccoli. Riktigt god och mättande middag.

Sen skulle jag snabbt göra mig iordning för att följa med Maria på fest. Vart en förfest  hemma hos en av Marias manliga kompisar, jag var nykter så klart. Men det är ju ingen nyhet vad gäller mig utan jag dricker ytterst sällan. Var trevligt, mycket tjo och tjim och låg nivå på samtalen, som vanligt :P haha
Vid halv tolv snåret begav vi oss ner på tranan. Var inte så jättemycket folk där, men nån kändis träffade jag på och kunde byta några ord med. Tillbringade den mesta tiden på dansgolvet, även om DJ,n där lämnar en hel del att önska hade vi riktigt roligt, fram tills sista halvtimmen då puckot började spela en massa "upphottade" låtar från årets melodifestival, och därmed var mitt mått rågat! Även jag har en gräns för vad jag dansar till... Man kan inte dansa med och låtsas att det är okej att spela så kass musik på en nattklubb!

Vid två skjutsade jag hem gänget och åkte själv hem, tog en proteindrink och gick och la mig. Somnade direkt jag la huvudet på kudden, tätt tätt ihop med min älskling, precis som jag vill ha det :) Det ÄR livskvalité!

Det vart flitiga 1,5 timme på gymmet med Maria. Riktigt skönt att släppa alla tankar och bara tänka på där och då.
Vi körde bröst, biceps och triceps. Så skönt att köra två så man kan pressa varandra till det yttersta. Love it!

Men nu när jag kommer hem börjar tankarna gå igen...
Ett helt liv utan socker? Går det ens? Är det alltså helt möjligt att aldrig ta en glass på sommaren, att aldrig dricka ett glas cider på en fest, inga bullar på födelsedagen, ingen pizza en fredagskväll... och om man tänker på framtiden.. om jag skulle råka gifta mig någon gång, kan jag då inte ens äta av min egen bröllopstårta?

Just nu känns det väldigt tungt, men jag har sakta börjat vänja mig vid tanken. Jag menar, en laktointolerant eller glutenallergiker lär ju sig att leva med sina "handikapp" och vad man kan äta/inte äta... varför skulle det inte gå att utesluta socker? Allting handlar ju om planering, att ha allting förberett så man inte står där vrålhungrig och måste börja tillaga en kyckling som tar 40 minuter. Det kommer inte funka. Jag måste lära mig en helt ny livsstil. Först och främst komma på hur jag ska ersätta alla saker. Hur jag kan tillaga och kombinera på bästa sätt. Det finns säkert en hel uppsjö av litteratur om det, jag är ju knappast ensam.

Om ni nu tänker "men lite socker kan väll inte skada" Det är inte så enkelt...
Grejen är den att en kaka, en liten chokladbit existerar inte i min värld. Det är allt eller inget! Har jag tagit en bit så skriker hela min kropp MERMERMER! Sen kan jag frossa i en vecka innan jag får stopp på det. Det är läskigt!
Även om jag bestämmt mig att - idag ska jag ha en abstinent dag. Så kommer det där suget då kopplas allt annat bort, kan inte annat än tänka på hur jag ska komma åt den där chokladkakan. Och innan jag tagit mig till affären är allt som en skugga bara. Jag kan inte fokusera på något annat, svårt att tänka bort det.
Det är det jag måste lära mig. Hur jag hanterar abstinensen.

Nej, just nu är det många tankar som snurrar som jag behöver få svar på innan puzzlet är färdiglagt. Och tro inte att det här kommer gå fort, att det tar en par tre veckor så är allting bra. Första året kommer bli jäkigt jobbigt. Första sommaren utan glassen, första födelsedagen utan tårtan eller vad det nu än är... jag kan inte ens ta mig en munk på marknaden.

Och ni ska vet att det skrämmer mig att skriva det här nu. Det känns liksom så definitift. Tänk om jag ångrar mig? Det kanske inte är det här jag vill? Jag kanske kan tänka mig att må lite dåligt bara jag får fortsätta äta socker? Men är det värt det? Jag vet faktiskt inte... Just nu känns det bara så rätt. Och självklart vill jag ge min kropp rätt bränsle för att den ska klara av att bära mig ett helt liv, helst så smärtfritt som möjligt.

Nu ska jag fortsätta läsa lite, sen måste jag ner till Ockelbo för att byta till sommardäck på bilen. Men jag tänker inte stanna allt för länge, vill inte riskera att behöva äta något olämpligt.

Ha en underbar lördagseftermiddag!

Jag saknar ord...
Och ni ska veta att jag tusentals gånger har försökt blogga, men jag kan inte välja orden. Jag kan inte låtsas som om ingenting hänt och skriva om vädret eller nått annat trist... För er kanske det inte verkar som en värdslig sak men för mig är det allt - Skam! Skam är det enda ordet jag kan hitta på känslan just nu...

Efter en fruktansvärt jobbig vecka av uppgång och platta fall har jag nu börjat få lite mer klarhet i allting, om varför. Varför min kropp har fungerat som den gjort och varför jag vart som jag vart. Alla puzzelbitar är liksom på plats. Det är på ett sätt en lättnad, på ett sätt fruktansvärt jobbigt att inse, fruktansvärt jobbigt att förklara, just för skammen. Saken är den att jag ÄR sockerberoende. Överregerar säger vissa, fjant säger andra, men det är min bittra sanning. Och eftersom det nu har blivit en sanning kan jag faktiskt ta tag i det och göra det bästa av min situation.

Efter att i en veckas dit läst boken Sockerbomben av Bitten Jonsson har jag gått från klarhet till klarhet. Det är inte första gången jag läser den, säkert tredje eller fjärde. Men inte förnst nu har jag kännt mig så träffad, det är precis som om boken är skriven om mig. Vissa saker borde man kanske inte skriva i bloggen om, men det står i boken att barn till alkoholister har lättare att bli beroende av saker eftersom att dom naturligt har fått låga nivåer av betaendorfiner och därmed redan har en "upptrampad" stig i hjärnan för att just bli beroende av vad det nu kan vara, alkohol, socker, cigaretter, heroin - whatever... Och i min släkt finns det alkoholister i flera led... Och det är med skam jag nu kan erkänna att jag ofta ljugit, smygit och gömt med mitt beroende - socker.

Det första jag hajjade till på i boken var att hon skrev att när man får sån här oreda på hormonerna blir hjärnan stressad och skickar ut ännu ett hormon, kortisol som är vårat stresshormon vilket berövar hjärnan på dess enda energikälla, glukos, och ställer till med en enda oreda av signalsubstanerna (budbärarna i hjärnan) vilket gör att man får svårt för att koncentrera sig och minnas saker. För att citera boken : Man brukar, lite på skoj, säga att beroendepersoner har teflonhjärna, att ingenting fastnar, att informationen liksom bara halkar av. Det var då mitt ljus gick upp. Jag har ju senaste tiden sagt att jag lider av demens. Att annars så självklara saker har jag bara glömt bort. Som i kassan på rusta när en kund kom och frågade hur mycket klockan var. Den visade 10.30 så jag svarade bara "Halv" - Halv vadå fick jag till svar... Jadu... jag kunde inte svara mer för jag helt ärligt visste inte om klockan var halv tio eller halv elva som nu var fallet. Lika på jobbet låser jag alltid upp ytterdörren på mogonen, och där finns två lås varav det bara är det ena man behöver låsa upp, och jag kunde inte för mitt liv komma på vilket av låsen jag skulle låsa upp. Jag vart liksom helt blockerad. Alla hemma och på jobbet sa bara att jag var väll stressad. Men jag kände mig ju inte stressad. Men nu vet jag varför - för att min hjärna var stressad på grund av allt socker jag stoppar i mig!

Ni ska veta att det är fruktansvärt jobbigt för mig att sitta och skriva det här nu. Hela jag skakar, och svettas. Om det nu är för att jag är under "avgiftning" och abstinent eller för att det är jobbigt kan jag inte svara på.

Jag har egentligen länge vetat att jag vart väldigt svag för socker, annars hade jag väll inte köpt den här boken från början. Men inte förnst nu insett hur illa det faktiskt är. Men att det går att få hjälp. För tillståndet kan egentligen ses som en sjukdom. Liksom laktosintoleranta inte kan inta mjölkprodukter för att det fattas ett hormon som gör att deras kropp inte kan ta reda på det likaså kan jag inte äta socker för min kropp kan inte ta reda på det på rätt sätt.

När jag nu har läst har jag samtidigt använt överstrykningspenna för att förstärka det jag tyckte passade in på mig. Allt för att lättare hitta tillbaka och kunna läsa det igen när kroppen skriker efter socker, för att kunna förstå varför och därmed låta bli. Så för att nämna några av mina åkommor av beroendet: magbesvär, ryggont, ledbesvär, muskelvärk, trötthet, huvudvärk, nästäppa, tungt att andas, värk djupt inne i benens baksida, åksjuka, orkar inte röra på sig, hudproblem (acne, utslag), stelhet, fumlig, lättskrämd, ljud- ljus- och smärtkänslig, oro, rastlöshet, panikångest, koncentrationsproblem, spinnande tankar, "dimhjärna", negativa tankar och känslor, irritabel, humörssvängningar med mera...

Nu förstår jag varför jag så fort svängt i humöret, vilket tyvärr min sambo fått utstå. När vi står och lagar mat och jag helt plötsligt bara är förändrad och jätteirriterad. Och när han frågar varför kan jag inte svara på det ... Jag har ju ingen aning, det bara kommer över mig!

En annan sak som också stämmer väl in på mig är att beroende personer är periodare, ena veckan otroligt noga med kost och träning för att nästa vara totalt ointresserad. Det är ju Linda i ett nötskal!

Hörrni, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst nu... Men jag ska iväg och gymma med Maria (min räddare i nöden) och dessutom har jag sånna problem att skriva nu då händerna bara skakar så ni får ha överseende med diverse stavfel...

Men det är väll det här som blir mitt kall... att hitta vägen tillbaka. Jag hoppas innerligt att personer i min närhet kommer att respektera mig och mitt val. Att jag nu inte kommer kunna äta socker i någon form... Det kommer bli fruktansvärt jobbigt i början, men vem har sagt att livet ska vara enkelt?
Nej nu sätter dimhjärnan stopp och jag finner inga ord...

Jag lovar att återkomma med mer information, jag ska bli bättre på att blogga igen, nu vet nu ju min hemlighet, och förhoppnnigsvis blir det inte lika jobbigt att skriva om sen...

Ha det underbart i vårsolen kära läsare!

Nu håller jag på för fullt nere i tvättstugan, samtidigt som jag ska försöka göra tusen andra saker. Typ, handla, planera inför kvällen/helgen. Måste bestämma mig ifall jag ska åka till sthlm imorgon, och i sånnafall hur/när?
Jag har lovat pappa att jag ska göra en quorn/paprika paj och åka ner till honom på kvällningen. Men ska jag sova hos pappa eller mamma väl i Ockelbo? Och om jag åker till Stockholm, vilja kläder ska jag ha på mig? För det lär ju säkerligen bli en utgång.

Och dessutom, när jag åker till Ockelbo måste jag ju förbereda alla måltider där och ta med mig eftersom jag nu går på diet kan jag inte slänga i mig vad som helst. Allt ska vara klart!

Nu sitter jag och stressar i mig ett äpple och en keselladrink innan jag måste hämta tvätten och sen till ica för att handla det som fattas till pajen.

Ja visst ja, inte glömma kolla biljetter till sthlm också... Åhh vad mycket det är nu, det snurrar i min skalle!